.

Jag måste säga att jag just nu befinner mig i en konstig period i livet. Aldrig har jag räknat mina minuter, timmar, dagar så noggrannt, samtidigt som jag gjort allt för att ignorera de tickande visarna och och siffrorna som vill bevisa sig oundvikliga. Jag vill så gärna ta vara på varje sekund jag har kvar här, samtidigt som det enda jag vill är att go with the flow bara för att inte tänka på hur sjukt lite tid jag har kvar här i stan.

När stressen och pressen inför om jag gör rätt i att resa iväg och lämna allt rasar över mig så brukar jag tänka kort och gott, det är mitt öde. MEN, när jag då en sekund senare vrider blicken åt vänster och fäster blicken på mitt scandic schema och får se alla pass jag blivit tilldelad i ända in i december tänker jag, där ligger ju också ett öde och väntar på mig. Har vi flera öden nu helt plötsligt, som om det inte räckte med frågan om det ens existerar något öde över huvud taget. Men jag ska försöka att inte drabbas av panik, utan hålla mig till min teori som jag alltid gjort. Våra öden är en huvudled, och vilka genvägar vi än väljer att ta så hamnar vi i slutändan alltid på huvudleden som leder oss hem=)

Ikväll hade familjen Hellsten och familjen Ahlbin avskedsmiddag för mig och rebban, jag åker ju som sagt om ca en vecka och ca två månader senare rycker rebecca in i lumpen. När man vet att man ska lämna något delas plötsligt hela ens vardag in i två olika kategorier: Sakna VS inte sakna. Det här är garanterat något jag kommer att sakna!